Utbrändhetsforum

Tess83 · Registreringsdatum: 06 december 2009 Inlägg: 1

Hej på er!

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva eller ens om det går att få det till ett sammanhängande och vettigt inlägg, men jag känner att jag måste vädra ur mig och är det några som lyssnar så borde det ju vara ni som hänger här på forumet Smile

Iallafall, i fredags så ringde min innebandytränare mig eftersom jag inte har varit nere och tränat på 3 veckor, han undrade om det hade hänt något men jag velade bort svaret nånstans i det blå, men det var först när han frågade: Hur mår du, egentligen? som jag bröt ihop fullständigt. Det var som om han raserade varenda mur som jag hade byggt upp utåt mot min omgivning. Jag grät som ett litet barn och det gick inte att hejda.

Saken är den att det började nog i början av året, då jag kände en liten stressboll i min mage, en knut som inte löstes upp. Men som de flesta andra så struntade jag i den och körde på som vanligt, jag är inte en sådan som gnäller eller är sjuk, jag är otroligt resultatinriktad och har även en ansvarsroll inom en större butikskedja så det var viktigt att visa en perfekt fasad (det finns många hungriga vargar på mitt jobb...) på fritiden tränar jag innebandy och är volontär inom en djurrättsorganisation. Så många bollar i luften blir det. Men nånstans på vägen så förändrandes någonting, knuten i magen blev större och jag fick svårt att motivera mig till att göra saker, jag fick ont i bröstet av och hade svårt att varva ner.

Sen kom en katastofsommar på jobbet, allting som kunde gå snett gick snett och jag var den enda ansvariga på plats (resten på semester) den stressen jag upplevde då hade aldrig känt förut, jag sov inte på nätterna, knuten i magen värkte värre än någonsin och jag fick panik om telefonen ringde. Efter det här har jag nog aldrig återhämtat mig helt, bara gömt undan det. Jag har svårt att koncentrera mig, glömmer saker hela tiden, får panik om telefonen ringer, har ingen ork eller lust att göra någonting förutom att sova, jag bor 300m från ICA men jag kan inte ens motivera mig till att gå iväg och handla, det går liksom inte, kroppen skriker rakt ut. Det känns som om hela huvudet har blivit bortkopplat och jag befinner mig i en bubbla utan chans att komma in i verkligheten igen. Empati finns inte kvar, min sambos morfar begravdes för 3 veckor sedan och trots att vi stod varandra nära så spelade det liksom ingen roll, varken sambons tårar eller begravningen berörde mig, kunde lika gärna ryckt på axlarna och gått därifrån. Vad händer!!??

Det enda jag kan ärligt känna att jag känner är stress, stress stress. Det här jävla stressbollen i magen, jag kommer på mig själv att bli fly förbannad på folk som går långsamt, kör långsamt, dricker långsamt, pratar i för långa meningar, äter sakta eller säger åt mig vad jag MÅSTE göra, alla måsten hela tiden. Jag vill bara ställa mig upp och skrika till världen "håll käften och låt mig vara i fred!"

Min tränare, som varit utbränd, sa till mig att jag måste söka läkarhjälp för det har gått för långt. (han hörde hur jag grät) Men jag som alltid varit stark och den som alla lutat sig mot oavsett vad, känner mig väldigt illa till mods nu när de är jag som behöver hjälp.

Sen har det hänt väldigt mycket i mitt privatliv det sista 1,5 året som inte direkt positivt, axplock:

*En mor som är deprimerad/alkoholist av och till, ringer och gråter och säger att hon inte vill leva längre.
* En syster vars sambo blir påkommen med att vara tablettmissbrukare.
* En sambo som börjar få värk i leder och axlar och får en preliminär diagnos Reumatism. (svaret kommer i början av nästa år)
*Ett nyköpt hus som behöver renoveras men som nu hamnat på is pga av allting annat, har ständig ångest över detta.
*Ett jobb som kräver otroligt mycket och som nu ger mig ångest eftersom jag inte orkar hålla takten uppe längre och vargarna är större än någonsin.
*En nära kompis blir våldtagen och jag blir den som hindrar henne från att ta livet av sig. Jag stöttar henne genom hela hennes känslsomässiga berg och dalbana.

Vad tror ni, jag har börjat fundera på om jag ska gå till läkaren och be om att få remiss till någon terapeut/kurator/psykolog. Jag kan inte leva i den här stressen/paniken/ångesten längre. Någon som förövrigt känner igen sig i det här som jag har skrivit om, t .ex. den här stressen som jag har inom mig hela tiden, dygnet runt..? Eller har ni några råd till mig, hur jag ska orkar vardagarna?

Tack för att ni läste..!

/Tess

[ Rapportera ]

angr · Postat: 2009-12-27 16:25:24 Rubrik:

Hej Tess!

Du har fått vänta några dagar på svaret. Det är ju juletider och mycket som ska ha sin uppmärksamhet. Nu är i alla fall julen snart över och det innebär åtminstone för mig att stressen släpper lite.

Jag har läst din beskrivning och det är ingen tvekan om att du är kraftigt påverkad av stress. Några saker är bra att veta i den situation du befinner dig. För det första så är vi människor byggda för att tåla stress. Det är inget som är farligt under förutsättning att stressen inte blir allt för långvarig för då blir den skadlig. Mellan perionder av ansträning (stress) behöver vi vila och återhämtning och det är nog just det du inte har fått.

Stress blir också skadlig om belastningen är av den arten att vi saknar kunskaper eller andra resurser att möta den med, alltså att vi inte kan påverka den. När man gått under hårt tryck en längre tid, vilket du gjort, sker det en del förändringar i kroppen. Hormonbalansen ändras i vissa delar, depressioner kan utlösas och man drabbas till sist av en trötthet som man inte kan vila bort. Intiativförmågan blir sämre eller ibland obefintlig. Man vill gå till ICA, men man kan inte. Det blir lätt en konflikt mellan viljan och förmågan och det stressar ytterligare.

Du frågar nu om du ska gå till doktorn. Ja, det ska du. Det du först och främste behöver är en sammanhängande vilotid utan påverkan från åtminstone arbetet. "Familjetrycket" är det svårare att göra något åt. Medicin? Ja kanke kan en antidepressiv medicin lätta lite på trycket under förutsättning att du uppfyller kriterierna för att också vara deprimerad. Stress kan utlösa depressioner men gör det inte alltid. Annars tror att vila och kanske samtal om vad som hänt dig är den bästa vägen framåt. Kunskap om sig själv är alltid bra.

Det positiva besked jag kan ge dig är att de förändringar stressen orsakat kommer att gå tillbaka med tiden och du kommer att bli ditt gamla vanliga jag igen, men med en ny och viktig erfarenhet att bära med dig i livet.

Kram

Anders
_________________
Carpe Diem

[ Rapportera ]

Burned2Long · Registreringsdatum: 06 februari 2010 Inlägg: 1

Hej Tess!

Jag känner mkt väl igen de symptom (reaktioner) du har och håller med Anders att du definitivt ska gå till en läkare omgående och be att få komma i kontakt med en psykolog snarast.

Jag befinner mig i en mkt liknande situation som du, dock har jag redan tagit steget och varit hos läkaren samt påbörjat psykologsamtal sedan slutet av året (varit sjukskriven i ca 2 månader nu). En (bra) psykolog kan hjälpa dig med att reda ut dina problem och hjälpa dig att prioritera vad du behöver fokusera på för att få dina besvär att vända. Dessutom kan de ge dig en professionell syn på hur din arbetssituation är samt ge dig stöd gentemot din arbetsgivare, vilket kan vara bra med tanke på de vargar du känner finns i din närhet på arbetet.

Utifrån din korta beskrivning av dig själv kan jag förstå att du och jag har samma "farliga" drag, dvs vi är mkt resultatinriktade och har "många bollar i luften" och är de som främst hamnar i denna tråkiga sits. Tolka inte detta som att jag menar att det är ditt /vårt fel helt och hållet. Detta är ett samhällsproblem utan dess like, ju mer jag pratar om detta med vänner desto mer hör jag hur de känner folk som drabbats av utbrändhet/utmattningsdepression.

Min bedömning är att du måste låta alla dessa bollar falla till marken ett tag för att du ska kunna ge din kropp (både hjärnan och kroppen) den vila den behöver. Sjukskrivning tyvärr, tror jag är ett måste likaså och jag talar inte om några få veckor, utan några månader troligen. Jag misstänker att din första tanke är "men jag som kämpat så mkt, nu tar vargarna över allt jag kämpat för, det kommer att gå åt helvete". Du måste dock släppa taget på jobbet och acceptera att du är i ett mkt känsligt läge i livet. Du behöver återhämtning och hjälp (psykologsamtal + något som hjälper dig att sova och ev stillar ev. depression som Anders mkt riktigt påpekar).

Även jag blir mörkrädd när jag ser din "problemlista", men du måste inse att du inte kan axla/ta hand om alla andras problem, du måste lära dig vara en "sund egoist" och ta hand om dig själv först och främst (jag har själv en alkoholist i min familj som jag gjorde allt för att rädda, tills jag insåg att jag bara underlättade för hans fortsatta drickande). När du har återhämtat dig såpass att du kan tänka klart och inte bara reagerar på stressstimulin, bör du starkt överväga hur du ska ändra på ditt liv/din livsinställning för att få en bra balans. Vad är det som egentligen gör att du vill/måste ha så många bollar i luften samtidigt och vara så resultatinriktad?

Om du mår bra kan du hjälpa andra.....

Du frågar om "Någon som förövrigt känner igen sig i det här som jag har skrivit om", varför jag ger en kort beskrivning av min egen situation.

Mina besvär (pga långvarig stress/oro) gav mig tidigt mag-, nack-, rygg- muskelvärk, otroligt ljudkänslig, känslig för snabba visuella förändringar (kan inte titta på TV:n när jag snabbspolar över reklamen) mm. Besvären blev dock riktigt allvarliga när sömnen slutade fungera (började med att jag vaknade och inte kunde somna, senare varken somna eller somna om). Allt detta pågick under några års tid och har varit ett riktigt helvete (även för famlijen stundvis), tror att man måste ha drabbats av det själv eller haft en nära anhörig för att förstå hur det är och hur det yttrar sig. Stundvis fungerar inte något i kroppen/hjärnan, de mest triviala sakerna kan te sig omöjliga. Utan sömn bryts man snabbt ned......

Så jaaa, de stressreaktioner du känner i din kropp och de tankar du har är alldeles normala i den situation du befinner dig.

Kortfattat:

Sök hjälp --> Acceptera att du måste släppa taget --> Varva ned och låt kroppen komma i fas --> Klarlägg vad som verkligen är viktigt i ditt liv och vad du har för mål --> Arbeta mot att få en bra balans mellan arbete/vila o nöjen.

Hoppas det jag skrivit är hyfsat sammanhängade och givande, min förmåga är inte riktigt var den varit (men klart bättre än för några månader sedan

).

Mvh
Burned2Long

[ Rapportera ]